Selected press

Åter till avsändare & Skenbröllop - Västerbottenskuriren

Stridbara bildberättelser

Moa Krestesen larmar om det angelägna med finstilt finess i sin nya utställning på Lilla Galleriet i Umeå. Genom att låta ana de avgörande momenten precis utanför skärpan låter hon verkens kraft smyga sig på från sidan – de leder blicken i avsedd riktning, men låter det bli upp till betraktaren att våga sig nära brännpunkterna – mycket effektfullt.

Moa Krestesen, utbildad vid konsthögskolan i Umeå och känd för sina rörelser i och kring frågor om manlighet, kvinnlighet och moderskap, lastar även i den nya serien verk i blandteknik in element som vid en första anblick kan uppfattas som hämtade från de traditionella symbolbanker vi använder när vi vill säga något om just dessa ämnen. Barnsilhuetter, ballonger, bröllopsscener, skapar en bildberättelse som talar om allvaret i just manligheten, kvinnligheten, moderskapet, men i lättsam ton.

I de fyra större verken samlas mera utbroderade sagor och myter om vuxenblivande, sociala konventioner och relationer. En barnriddare på väg bort får kloka ord på vägen av en trollkarlsliknande man – han knäböjer vid barnet, ett möte och samtidigt ett avsked. En vitklädd brud alldeles intill viskar sagan om flickan som inte ville bli stor, som vill fortsätta leken men förklädd till vuxen. Brudparet vid altaret i ett annat av verken är båda sin egen sorts krigare, både med- och motspelare till varandra. Berättelserna vävs fram med tryggt välbekant symbolik, i pasteller som är ömsom ljusa, ömsom dovare, det lugna tonfallet är påtagligt.

Det är när man ställer sig rakt framför bilderna som det obehagliga träder in – det är då det blir uppenbart att de harmlösa momenten inte är vad de synes vara, de vränger sig undan och leder blicken och färden mot betydligt dovare stråk. Limkletet kring snittytorna på de så muntra klippdocksdelarna framträder plötsligt oroande, hundarna som stryker omkring verkar med ens hotfulla; är det verkligen inte vargar? varulvar? Och kvinnan vid altarringen – vad ska hon med geväret till egentligen, där på axeln jämte spädbarnet?

På samma smygande vis letar sig det isande in i serien ”Åter till avsändaren”, verk skapade på baksidorna av bruna standardkuvert – tunna balanserade penndrag och tilltalande färgkompositioner må leda tanken in på lojt telefonklotter, men går man nära inpå uppenbarar sig även här ett oväntat bett i verken, en aggressiv ton i frågorna som väcks: Den tecknade kroppen – är den man eller kvinna? Vem behöver veta – och varför? Vi rör oss på minfält, marken är satt i gungning.

I anslutning till utställningen en glimt av ett pågående projekt inom ramarna för Moa och Mikalea Krestesens konstnärsduo Sisters of Jam, en videodokumentation från ett besök hos den legendariska feministikonen Kate Millet, på dennas farm i USA förra året. Frågan som ställs i dokumentationen kring Millet; ”Vem tillåts bli hjälte?” slår fast allvaret i kampen som beskrivs i utställningens verk; det handlar inte längre om att jämka och kompromissa, striden är destillerad till detta: att segra eller förlora.

VK, 17 maj 2011

Jösses mor! - Omkonst.com

Tid och medvetande

”Jösses mor!” kallar Moa Krestesen sin utställning på det relativt nyöppnade konstnärsrummet Ropa vid Telefonplan. Utropet har i sig inget med gallerinamnet att göra, men är ändå en lämplig titel i sammanhanget. Krestesens bilder, som både innehålls- och uttrycksmässigt anknyter till sjuttiotalets estetik och problematik, är en fördröjd respons på de frågor Jösses flickor-generationen ställde och delvis också besvarade. Sorgligt nog, kan tyckas, är samma frågor fortfarande aktuella efter cirka trettio år, men nu är huvudfienden inte lika tydligt urskiljbar. Krestesen antyder att barnen till Grupp8-kvinnorna har svikit de mål som kvinnorörelsen mödosamt uppnått. Tidens retursvängande pendel intar formen av en bila vars egg hotar att kapa de vunna framstegen till små fragment.

Men trots anslaget och valet av utställningstitel är det ingen agitatorisk eller revanschistisk utställning Krestesen presenterar, snarare tvärt om. Här hyllas vardagshjältinnan som med stolthet lyckas kombinera familjeliv, barn och konstnärskap. Och det görs med ett mjukt och varierat bildspråk. Moa Krestesen har tidigare ställt ut på Natalia Goldin Gallery (2006), även då med en återhållsam ikonografi. Det som tillkommit nu är en ackumulerad livserfarenhet genom föräldraskapet – ett heltidsansvar som tenderar att dela upp livet i tidsenheter istället för i medvetandenivåer. Att som konstnär kunna bibehålla full koncentration med småbarn rännande runt benen kräver en mycket utvecklad simultankapacitet. Om Krestesen har den vet jag inte, men att döma av hennes bilder lyckas hon upprätthålla en hög trovärdighet i berättandet.

Det som uppfattas som angeläget i ett konstnärskap är inte alltid det mest uppenbara – själva konklusionen. Det kan lika gärna vara den underström av obearbetad problematik och smärtsamt ifrågasättande som ger bilderna deras symbiotiska och mångbottnade förhållande till kreatören. Så är det i Moa Krestesens fall anser jag. Berättelserna berikas av de frågeställningar hon reser men själv saknar svar på.

Stockholm 2009-05-06 © Leif Mattsson

Jösses mor! - Dagens Nyheter

Om modernt moderskap

Att vara konstnär och ansvarsfull är inte alltid lätt. I utställningen ”Jösses mor!” funderar Moa Krestesen över hur 70-talisterna förhåller sig till moderskapet.

Grupp 8-generationens ”Jösses flickor” gjorde upp med hemmafruidealet, fixade dagis och krävde halva makten och hela lönen. Men hur blev det för deras döttrar, när de i sin tur fick barn?
I utställningen ”Jösses mor!” funderar Moa Krestesen över hur 70-talisterna förhåller sig till moderskapet.

– Våra mammor kämpade för att bli av med en massa ideal som vi nu tar tillbaka. Plötsligt ska vi ha välstrukna linnedukar och vara hemma och amma hur länge som helst, säger Moa.
När hon fick barn funderade hon mycket över hur hon kunde kombinera konstnärslivet med rollen som mamma och efter föräldraledigheten bestämde hon sig för att göra konst av de funderingarna. Resultatet blev målningar av en skuggfigur som slits mellan utställningar, kvartsamtal och inköpslistor.

– Det handlar om förvirringen över att vara mitt i två så omvälvande processer. Det är en ständig kamp mellan idén om modern som ständigt tillgänglig och konstnärskapet som också kräver total närvaro. Hur kombinerar man det? Hela tiden blir jag påmind om att konstvärlden inte är anpassad för att ha barn och att min yrkesroll inte passar in i föräldrasystemet, säger Moa som önskar att fler talade om det här.

– Det pratas om moderskap, men inte de dunkla sidorna, att det faktiskt kan vara jobbigt också. Att man emellanåt skulle vilja vara ansvarslös och vara i ateljén så länge man vill i stället för att gå på Ica.

För Moa är utställningen ett sätt att göra något positivt av förvirringen.
– Det finns väldigt lite konst om hur det är att bli mamma, kanske för att manliga makthavare inte varit intresserade av det. Konstvärlden är så ojämställd, säger Moa som ställer ut på Ropa, ett nystartat konstnärsdrivet rum för konst med en uttalat feministisk profil.
För att väga upp den manliga dominansen i konstvärlden, ställer Ropafrämst ut kvinnor. ”Jösses mor!” är den tredje och sista delen i en utställningsserie som på olika sätt behandlar ämnet familjen.

Pernilla Ahlsén, Dagens Nyheter

White Out - Aftonbladet

Vänta på inget – eller Arkadien

Utfrätt, som överexponerat fotografi, ter sig allra först Moa Krestesens måleri. Åldrande ansikten frammodellerade, deras kroppar utrunnen färg. Inte insjunkna i den stora vita bakgrunden, inte framskymtande ur den utan just på gränsen. Stilla på gränsen.
Färgerna är grälla, ansiktena både anonyma och stela. Det är ett svårbestämt måleri, där helgonbilden kan anas men också det kitschigas ironi. Mest intressant är tiden, dess gång speglad i ansikten och – kanske – i vidöppna vita ytor. Tid blir tomhet, utsläckande.
Albin Karlsson, som fått Beckers konstnärsstipendium 2005, försöker i sina skulpturer och objekt fånga tiden som något som byggs på och något som kan räknas. Här droppar lim i regelbundna intervaller, en punkt skrivs varje minut – gången tid kan mätas i större, mer. I övertygande materia.
Hela utställningsrummet förvandlas till en rytm. En åtta formad av dominobrickor rasslar genom sin mekaniska konstruktion med jämna mellanrum. Evighetens form fångad i loopens – genom dominobrickorna blir rörelsen ändlig, inte alls evig.
Dessa två konstnärer kan förstås inte reduceras till detta enda tema, tiden. Men om man vill ställa dem mot varandra blir det tydligt att konsten faktiskt ofta förmår att försvåra saker och ting. Tiden i människans liv, så olik tiden utanför henne. Rynkorna möter det droppande limmet. Tanken svindlar.
På Galleri Brändström & Stene visas Anna Finneys måleri intill Martin Karlssons svartvita foto. Också här förstärks och kompliceras ett tema, som flyter upp till ytan när de två visas så tätt intill varandra. Här finns både ensamhet och ödslighet och människans försök att gestalta sin miljö – och ge upp. Anna Finneys fåtal målningar skildrar ett tillstånd efter katastrofen. Eller om det är nu. Dom som väntar är utställningens titel och det obehag som signaleras av detta dom – dom andra, dom där, inte vi – finns kvar i plötsligt hårda färgval.
Människor, mest män, ligger utslängda i vagt bestämda miljöer. Inga blickar att möta: bortvända ansikten, slutna ögon. Om det är väntande som skildras så är det en väntan på inget – bara hopplösheten syns och evigheten har reducerats till nu.
I Martin Karlssons fotoprojekt Arkadien syns inga levande människor. Istället är det byggnader som får påvisa det mänskliga livet. I likhet med
större konsekventa fotoprojekt som till exempel Bernd och Hilla Bechers har Arkadien tagit form som ett kartläggnings- och eventuellt även ett arkiveringsprojekt. Här skildras den romantiska parkens olika byggnadselement: exotism i tid och geografi med gotiska fantasier, herdegrottor, broar, hyddor, pyramider, antika tempel, moskéer.
Att fånga romantikens känslostämningar och idévärld, att synliggöra drömmen om Arkadien som ett antirationellt, lekfullt projekt, är kanske inte så originellt men ändå djärvt. Fotografierna är förföriskt skarpa, ljusa, ofta tagna med lång slutartid vilket fått gräsets och vattnets rörelser att materialiseras. Drömmen om Arkadien blir också vår.

Ulrika Stahre, Aftonbladet, 2005-12-18